Vatten hör till de element som kan göra en golfbana till en fantastisk spel- och skönhetsupplevelse. Det kan också göra tillvaron på samma bana nätt och jämnt uthärdlig. Så är det på Slottsbanan - seasidehålen - och så var det för mig i går morse. Det myckna regnandet hade gjort banan tung och klafsig. Dessutom hängde mer regn, bokstavligen, i luften. Så när jag fann mig ensam bakom ett tåg med vagnskjutande fyrbollar insåg jag ganska snart att golf nog inte var vad som lockade mig mest denna söndagförmiddag. Ryggläge på den varma och mjuka säng jag ganska nyss lämnat med en god bok liggande på magen (man sover ju så gott med en god bok) lockade betydligt mer. Liksom en kopp kaffe med en munk eller två gjorde. Dessutom var jag, av skäl jag inte finner anledning att redovisa här, tämligen trött och slog bollen illa. Så jag förkortade mitt lidande och vek efter tre hål av runt hörnet och spelade (nåja) mig tillbaka via banas tre sista hål (som var tomma).
På Kantarellen köpte jag en påse munkar (med äppelsylt) och ganska snart hade jag uppnått den nirvana jag eftersträvade...
