Oktoberjakt

Jag börjar det här inlägget med att avslöja min okunskap och helt enkelt erkänna att jag inte vet när jakttiden för älg infaller på Åland. Fågel - birdies och mer sällsynta varianter - får man dock jaga större delen av året och så även i oktober. Det gjorde jag och David i går och vi fick sköt exakt lika många fåglar som älgar.

Underlaget förde närmast tankarna till jakt på sjö- eller vadarfågel.

Frånsett att skor och byxor blev väldigt blöta och leriga (liksom frånsett det magra jaktbytet) var det en trevlig runda och rasande vackert trots gråvädret.

Det enda som i någon mån (återigen bortsett från underlaget) skämde intrycket var alla små flaggor från förra helgens tävling som stod (eller låg) och skräpade här och var. I och för sig så tycker jag att det är trevligt att låta flaggorna stå kvar några dager, men då bör de inte vara små och vita. Sådana flaggor förväxlas alltför lätt, på avstånd, med en golfboll vilket kan skapa onödig irritation. 

Efteråt var min bag med innehåll så blöt att jag fann för gott att ta med utrustningen hem till Sverige för torkning och genomgång. Envisas man (som jag) med att spela med träklubbor av riktigt trä så måste man vara noga med sådant. Om det blir någon mer runda den här säsongen? Kanske...

Prinsessan och jag

Förra helgen slog jag några riktigt bra järnfyror. Det vill jag i alla fall minnas. Därför blev jag något förvånad när just den klubban inte låg i min bag när jag i går morse plockade ur alla längre klubbor än järnsjuan (eftersom planen var att åka ut till klubben och - för första gången - spela Prinsessan).

Just järnfyran är en udda klubba att råka förlägga. Vanligen är det ju pitching wedgen man glömmer i gräset efter att ha slagit en liten pitch eller chip in på greenen. Hur järnfyran hade rymt ur bagen begrep jag inte men att den hade det var ju, dessvärre, uppenbart.

Vid kvart över nio parkerade jag bilen, slängde min (nu väldigt lätta) bag över axeln och travade längs driving rangen iväg mot korthålsbanans första tee. Jag hade frigång ända till klockan elva så här skulle det hinna golfas en del. Medan jag gick funderade jag, flyktigt, på om man skulle ha offrat fem minuter på att slå några uppvärmningsslag på rangen men det fick bli som vanligt. som vanligt var två sockets och en quick-hook. Sedan hände något mindre vanligt för när jag peggat upp och klippt till min fjärde boll så flög den i en vacker båge rakt mot flaggan, studsade en gång, rullade en litet bit och ramlade sedan rätt ner i hålkoppen. Det kändes litet som ett hole-in-one men enligt reglerna hålade jag ut med mitt sjunde slag...

Det blev inga fler riktigt lika bra slag även om jag lyckades träffa några av greenerna. En skön liten golfrond på söndagmorgonen var det och när jag efter en knapp halvtimme avverkat de sex hålen var jag inställd på att ta en rask pronmenad till klubbhuset för att efterforska min förrymda järnfyra och sedan ta en fika i lugn och ro. Man ska inte överdriva det här med golf. spelet går, när allt kommer omkring, ut på att slå så få slag som möjligt. Fast då dök en gräsklippare upp och naturligtvis kunde jag inte motstå frestelsen att prova hur greenerna var när de var alldeles nyklippta, så jag tog puttern och gick upp till ettans green. Det var som att putta på ett biljardbord. I vart fall om man kan tänka sig ett sådant som på något vis slagit sig våldsamt och som det ligger en del barr och höstlöv på. Rullade gjorde det hursomhelst alldeles utomordentligt. 

Några minuter senare stod jag vid receptionsdisken med min järnfyra i näven. Tack snälla du som lämnat in den! Det är inte alldeles enkelt att idag få tag på en Shamrock Classic... Kaffe han jag också dricka och tillbaka i Mariehamn var jag med tio minuter tillgodo. 

Prinsessan var en trevlig bekantskap och jag hör nu, även om jag inte annars är någon övertygad rojalist, till hennes anhängare. Vi är tydligen ännu rätt få, för jag såg fyrbollarna dra förbi på Kungsbanan och när jag var vid klubbhuset såg jag en motsvarande karavan ge sig ut på Slottsbanan men på Prinsessan var det bara jag, mina klubbor och så han som så förtjänstfullt klippte gräset. Perfekt!

En köpenhamnare på Åland

Med rubrikens köpenhamnare menar jag inte en gemytlig dansk utan den spelform som danskarna kallar ämerikäääner (eller hur de nu uttalar amerikanare), kort sagt det överlägset roligaste sättet att ta sig runt en golfbana om man råkar vara tre i bollen, vilket Nicke, Kai och jag var i går. Tyvärr, får man säga, eftersom orsaken var att Nettan inte kom med. Fast roligt blev det ändå. Vi spelade ju köpenhamnare.

Hur det kommer sig vet jag inte, men det är mycket sällan en köpenhamnare avgörs förrän på det sista hålet. Så var det också i går (även om Kais vinstchanser fann en blöt grav redan på hål 17...). En ynka poäng var skillnaden mellan Nicke och mig när vi skakade hand.

I nya banor

Det verkar som om medlemmarna (i vart fall de jag vanligen spelar med) föredrar den natursköna Kungsbanan och själv håller jag så sakta på att lära mig den. Fast avslutningshålet... där har det knutit sig totalt för mig. Jag måste nog börja tänka i helt nya banor.

Till nästa säsong hoppas jag annars mycket på den nya korthålsbanan som håller på att växa fram bortom driving rangen (och mellan de båda artonhålsbanorna). Vad ska, förresten, den heta? Korthålsbanan låter aningen torftigt. Åtminstone jämfört med "Slotts" och "Kungs".

En mötesplats

På klubben träffar man alltid folk. Kompisarna man spelar med, naturligtvis, men nästan varje gång stöter man på någon eller några gästspelare man känner från annat håll. Litet som på Piccadilly Circus...

En avkortad runda

Vatten hör till de element som kan göra en golfbana till en fantastisk spel- och skönhetsupplevelse. Det kan också göra tillvaron på samma bana nätt och jämnt uthärdlig. Så är det på Slottsbanan - seasidehålen - och så var det för mig i går morse. Det myckna regnandet hade gjort banan tung och klafsig. Dessutom hängde mer regn, bokstavligen, i luften. Så när jag fann mig ensam bakom ett tåg med vagnskjutande fyrbollar insåg jag ganska snart att golf nog inte var vad som lockade mig mest denna söndagförmiddag. Ryggläge på den varma och mjuka säng jag ganska nyss lämnat med en god bok liggande på magen (man sover ju så gott med en god bok) lockade betydligt mer. Liksom en kopp kaffe med en munk eller två gjorde. Dessutom var jag, av skäl jag inte finner anledning att redovisa här, tämligen trött och slog bollen illa. Så jag förkortade mitt lidande och vek efter tre hål av runt hörnet och spelade (nåja) mig tillbaka via banas tre sista hål (som var tomma).





På Kantarellen köpte jag en påse munkar (med äppelsylt) och ganska snart hade jag uppnått den nirvana jag eftersträvade...

Kommentera gärna

Nu har jag, efter påpekande från en av de läsare bloggen tydligen har, ändrat inställningarna för kommentarsfältet (efter varje inlägg) så att vem som helst kan posta en kommentar.

Kungsbanan och jag

Innan jag, för en dryg vecka sedan, blev medlem i Ålands GK hade jag genom åren gästat klubben åtskilliga gånger. De första av dessa fanns bana den bana som nu heter Slottsbanan och det är fortfarande den som jag helst spelar. Delvis av bekvämlighetsskäl då den är en mer lättsam promenad än vad klättrandet på Kungsbanan (med full stridspackning) brukar bli men också för att jag trivs bättre med den typ av golf Slottsbanan erbjuder. Kort sagt så har jag, hittills, alltid valt att spela på Slottsbanan när jag haft möjlighet att välja.


Att jag undvikit Kungsbanan innebär att jag inte riktigt klurat ut vissa av dess hål. För det är ju så att man för att kunna spela ett hål ofta behöver mer än bara måttangivelser. Små detaljer som var underlaget är hårt, mjukt eller till och med sankt, hur bollen studsar på olika ställen, vilka ruffar som är snällare än vad de ser ut och i vilka de gröna bollätarna bor för att bara ta några exempel på vad man genom åren lär sig om en golfbana och som skiljer hemmaspelaren från den tillfällige greenfeegästen.


Nu, med medlemsnummer 3585, ska jag plötsligt hetas vara hemmaspelare men på Kungsbanan känner jag mig alltså långt ifrån hemtam. Så när jag skulle spela Chris the 
Pro´s tävling (bästboll poägbogey) där i söndags i par med Kai hade jag bestämt mig för att ägna lördagen åt att lära känna banan åtminstone litet bättre. Ett inspelsvarv, om man så vill. Jag hade vidtalat en (riktig) duktig hemmaspelare men han fick plötsligt förhinder så det blev jag och ett (trevligt) par från Stockholm (som aldrig varit på Åland tidigare) som hackade oss runt. Stockholmarna hälsade mig glatt med att de sett fram emot att få spela med "två låghandicapare" och "genuina ålänningar". Jo, tjena...


Runt kom vi i alla fall, med mig som guide, och något mer lärde jag mig om banan. Om inte annat så började jag hitta speeden på greenerna (men att läsa dem däremot, ack, ack, ack...). Dessutom fick jag slå en himla massa slag och det gav ju åtminstone någon form av träning inför tävlingen.





Nå, tävlingen började hursomhelst riktigt bra för min och Kais del. Vi spelade bästboll precis som det är tänkt. Han radade upp två- och trepoängare medan jag radade upp streck och när han någon enstaka gång hamnade i problem lyckades jag skärpa mig och få till en hålscore som kunde översättas till ett poängtal och efter nio spelade så kunde vi notera 22 poäng (vilket jag, som förutsagt att 45 poäng skulle vara ett resultat som man kunde vinna på, tyckte var helt OK). Efter nio hål hade jag dessutom börjat spela hyfsat och med tanke på hur stensäker min partner dittills förefallit tycktes det mig fullt realistiskt att hoppas på 23 eller till och med någon poäng ytterligare under inrundan.





Jag vet inte riktigt när min och Kais närmast perfekta synkronisering kom i olag, men på något hål gjorde vi båda två poäng och något hål senare varsin trea. Sådant är aldrig bra i bästboll och på sextonde hålet hände det jag börjat befara: Vi fick bara ihop en ynka poäng.


Ett hål som är ett fullkomligt mysterium för mig är Kungsbanans avslutningshål. Jag är varken bekväm med utslaget eller (de gånger ett sådant gives) andraslaget. Efter diskussion med min partner bestämde jag mig för att spela konservativt och slå en järnfyra till det stora landningsområdet rakt fram. Ett enkelt slag som jag utförde med ett minimum av koncentration vilket resulterade i en socket som förpassade bollen långt in i skogen mot det sjuttonde hålet. När sedan Kai (förmodligen något skakad efter att ha fått en ny mittbena av mitt vådaskott) valde samma spellinje för sitt utslag var rondens första (och sista) nollpoängare ett faktum.


Nå, 39 poäng är inget att skämmas över även om det inte heller är något resultat som räcker någonstans i en sådan här tävling. Inte behöver man formulera eller hålla något segertal heller men jag vill ändå, nu när jag har ordet, tacka Kai, kamraterna i bollen, Chris the Pro och min nya "hemmaklubb" för en trevlig golfdag! Och nu, när jag är medlem, så ska jag någon gång när det är tomt på banan gå ut och lära mig det där artonde hålet...

Ett första inlägg, typ

Klicka här.